9 Januari 2018
Jag sitter i väntrummet på en smådjursklinik i Skåne och väntar på att få åka hem med ett nyopererat marsvin. Det är inte mitt eget marsvin, han och hans bror(?) har bara på grund av diverse omständigheter hamnat i min vård, och jag har aldrig tidigare haft marsvin hemma som inte är "mina". Klockan är efter stängning och jag börjar skämmas över att min skjuts inte kommit än. Plötsligt rusar en kvinna in på kliniken. Det märks på hennes rosiga kinder att hon nyligen varit utomhus en längre stund. Hon flåsar, som om hon sprungit till kliniken.
- Förlåt att jag är sen, pustar hon med en lätt tysk brytning.
- Ingen fara, svarar en av sköterskorna. Han är här inne.
Sköterskan går bak en stund och återvänder med en transportbur innehållandes en stabil liten marsvinshanne. Jag blir genast supernyfiken på vad som pågår och försöker ivrigt få en bättre skymt av grisen i transporten. Sköterskan får syn på mig och förklarar att det är en frisk marsvinshanne som tagits in för avlivning eftersom han inte fick plats hemma, men att dom i sista sekund hade fått tag på någon som kunde ta honom.
- Jag har kört från Blekinge för honom! Kvinnan låter utmattad men säger det med ett leende.
Plötsligt är den pustande kvinnan inte en vanlig människa längre, i mina ögon är hon en superhjälte. "Jag önskar att jag också kunde hjälpa till" tänker jag. Och plötsligt, fast jag vet att det är en dum idé, öppnar jag munnen och säger
- Ni får gärna höra av er till mig om detta händer igen.
Sen jag kan minnas har det varit min dröm att hjälpa djur i utsatthet, men detta är det första konkreta steget jag tagit mot att verkligen uppfylla den drömmen. Tre dagar senare skapade jag gruppen. Det var ett så kallat "split second decision", och jag är redan helt förbluffad över hur lätt det är att engagera sig, göra skillnad och hitta fina likasinnade människor som vill hjälpa till. Det finns verkligen ingen anledning att sitta som jag gjorde på kliniken, och har gjort tusentals gånger innan, och tänka "jag önskar att jag också kunde hjälpa till". Allt du egentligen behöver göra är att våga. Och orka.
/Vicky