Föreställ dig det här; du är en tjej som heter Victoria. Det är tidigt 2017 och du är inne på ditt sextonde år som marsvinsägare. Du har tre vuxna hannar hemma. Två stycken går fint ihop, den tredje har allvarligt skadat de andra två vid tidigare försök till introduktion och sitter ensam i en bur och har jättetråkigt. Du tror att du vet allt som finns att veta om marsvin och du är tragiskt omedveten om din egen okunnighet när du bestämmer dig för att kontakta ett gäng uppfödare för att få råd om din situation. Du har nämligen tänkt att det nog är bäst för din ensamme herre att kastreras och få en flickvän. Efter två marsvin med struma och en med hjärtsvikt tänker du att denna gången ska du köpa ett marsvin hos en "riktig" uppfödare så att du får en som inte dör vid 3 års ålder och krossar ditt hjärta.
Uppfödarna är väldigt hjälpsamma och du får många svar. Bland annat får du reda på att om du tar in en hona i lägenheten kommer de andra två att slå ihjäl varandra. Om du kastrerar hannen kommer han att dö på operationsbordet, det är jättefarligt. Alla propsar på att det bästa är att skaffa en bebishanne, det funkar i 99% av fallen. Du frågar uppfödarna om någon har en bebishanne som skulle kunna flytta till dig; det har dom allihop. "Wow!" tänker du eftersom du är korkad. "Vilken tur jag har!" Du väljer att hålla kontakten med en uppfödare som föder upp långhåriga marsvin för hon verkar trevligast och mest erfaren. Några dagar senare får du hem en 6 veckor gammal parvel som redan har rätt så ordentlig päls och är jättegullig. Jippi!
Introduktionen går...okej... Vuxne hannen väger 1,3 kg och den lille parveln har nyss nått 400 g. Men det var ju så det skulle vara? Det som rekommenderades? Du döper lillkillen till Madagascar, lyckligt ovetandes om hans otroliga defekter och handikapp och tårarna han kommer orsaka dig. Och vilken jävla situation du nyss försatt dig i.
Aaaaaw.
Som du kanske listat ut är detta inte ett hypotetiskt scenario. Det är naturligtvis jag som är Victoria, och nu hade jag fastnat i något som jag tänker kalla bebisfällan. Scrampen, som den vuxne hannen hette, och Madagascar visade sig vara en väldigt fin kombination. Scrampen var jättelycklig över att inte vara ensam mer, och mycket mer försiktig med bebisen än med de vuxna hannarna. (Förutom den... intensiva... introduktionen där jag vid ett tillfälle var rädd att lillen var död.) Ännu förstod jag inte att detta hade mer att göra med att Madagascar var ett väldigt sjukt litet marsvin, och inte att dynamiken var bra. För att jag ska må lite bättre fortsätter vi historien som om det är någon annan jag pratar om.
Det är sommaren 2017 och din älskade gamle 5-åring har förlorat kampen mot struman. Nu är ännu en vuxen hanne ensam, men denna gången vet du ju vad du ska göra; jakten på bebis nummer 2 har börjat! Denna gången väljer du att leta efter bebisar på en facebook-sida där man "omplacerar" marsvin. Det känns ju lite bättre än att bara gå och köpa någonstans. Du hittar snabbt en kvinna i Malmö som fått en kull på sex ungar där alla utom en var hannar. När du kommer dit upptäcker du förfärat att marsvinen lever i total misär. Burar staplade ovanpå burar med ensamma vuxna hannar som kvinnan tar kullar på då och då. Burarna ser ut som små skolådor. Honorna kan du inte se. Kvinnan tar dig till en liten bur med 10(!) marsvinsbebisar i.
- Alla dessa är hannar, jag undrar om jag kommer lyckas bli av med dom över huvud taget, säger kvinnan och suckar.
Du får panik. Hur ska du välja vem som ska få komma ur denna situationen? Vad menar kvinnan med "bli av med"? Är det verkligen så stor skillnad på 1 eller 2 bebisar? Det gick ju så bra sist med Madagascar.
- Är det okej om jag tar två? Jag kan inte välja, haha! Säger jag och försöker dölja mitt förakt.
- Absolut! Ta två så får du den andra för en hundring, svarar kvinnan.
Det visar sig att det är stor skillnad på 1 eller 2 bebisar. Särskilt om den vuxne hannen du tänkt para ihop dom med inte accepterar dom.
Aaaaaw!
Problemet med bebisar är att de inte är bebisar föralltid. De växer upp och blir vuxna hannar som
-->CHOCKERANDE<-- vill ha ett eget revir och egna flickvänner som de kan få bebisar med. Precis som i det vilda. Båda dessa två små söta bönor växte upp och blev de värsta alfa-hannar jag någonsin sett. Redan vid 8 veckors ålder började Yuki (ljusbrun) mopsa mot de vuxna hannarna, och tillslut vände mina oskyldiga små bebisar sina aggressioner mot varandra. Det spelade alltså ingen roll att de var bebisar, de vuxna hannarna tyckte inte om deras attityd. Det spelade inte heller någon roll att de växt upp tillsammans och alltid bott tillsammans - de tåler inte varandra idag.
Marsvinshannar vill instinktivt inte bo med andra hannar, det skulle bara innebära konkurrens om honor, revir, mat och rang. Vi tvingar dom att leva tillsammans, och ibland går det, men bevisligen långt ifrån alltid. Idag har jag sex hannar. Två stycken lever tillsammans, de andra fyra delar på en bur som tar upp halva mitt kök med galler mellan varandra. Jag har säkert byggt tio olika burar i olika storlek i olika rum bara i år för att försöka få dem att bilda harmoniska par. Jag har provat att låta dom gå helt fritt för att då kanske de inte bråkar. Men det är i deras natur, och ironiskt (och idiotiskt) nog har jag drastiskt försämrat våra odds att skapa par här hemma genom att ta in fler och fler hannar.
Man kan ju fråga sig då, varför en uppfödare inte vet detta? Varför det fortfarande sprids information om att det är farligt att kastrera. Varför det propsas på att hannar ska gå med hannar, och att man ska köpa bebisar. Det här är min teori;
1. Det fanns en tid då marsvin, precis som större djur, sövdes intravenöst. Det är inte så bra för marsvin, som har otroligt svårt att återhämta sig från narkos, att sövas så djupt. Resultatet var tyvärr att många inte vaknade upp efter operation. Idag är det väldigt få kliniker som är så oinformerade att de skulle söva marsvin med annat än gas. Vill man vara säker (och det vill man såklart) ska man vända sig till en klinik som specialiserar sig på exotiska smådjur.
2. Uppfödare vill INTE ha hannar. Dom är en biprodukt av avel. En hanne kan befrukta hundratals honor och producera tusentals ungar, men du behöver en hona för varje kull. Hannarna kräver mer utrymme än honor för att inte bli bråkiga jävlar, och de är dessutom svårare att sälja på grund av ryktet att de inte kan komma överens med varandra. Bebisfällan är det perfekta säljknepet för uppfödare som behöver göra sig av med bebishannar.
3. Diverse organisationer som faktiskt vill marsvinens bästa och försöker att samla upp alla dessa förkastade hannar blir totalt översvämmade av hemlösa hannar som dömts ut av föregående ägare som "bråkiga". Kastrering kostar 700-1500 kr och ett nytt marsvin kan hittas för så lite som 150 spänn på blocket. Ett enkelt val för någon som kanske saknar kunskap, eller som bara har marsvin för ungarnas skull. Därför försöker dessa organisationer desperat att kontra med att hannar visst kan gå ihop, bättre än honor, och att man till och med kan ha tre eller fyra tillsammans. De sätter ihop par som de tycker har störst sannolikhet att hålla sams och säljer dom som "bröder", "bondade" eller "bästa vänner".
Jag säger inte att marsvinshannar inte kan trivas ihop, det är det enda alternativet för min Madagascar, som är så sjuk att han inte kan opereras, och är i en mycket lycklig duo med Yuki som trots sin aggressiva framtoning egentligen vill ha någon att sova bredvid och äta med. Sålänge han får bestämma. Men OM Madagascar varit frisk, tror ni inte att han hade valt att stolt få spatsera bland sina flickor och puffa upp sig? Att få vara den flockledare han egentligen alltid var född att vara? Att aldrig behöva hävda sig och slåss för att han råkade gå för nära vid en smal passage? Det tror jag. Jag har en annan hanne som är för gammal för att opereras, och han ska få gå med Fatboy, som är väldigt mild. OM DET GÅR. De andra väntar på att få kastreras, och om jag kunde bygga 10 burar på tre månader för att mina hannar skulle få det "okej", kan jag fan bygga 10 till för att alla ska få det "perfekt". Kastrerade med sina flickor. Jag hoppas att denna pinsamma historia om mina brister som ägare kan hjälpa andra att få harmoni hemma. Ni och era djur förtjänar det bästa.
Yuki och Madagascar
/Vicky
Grabbar som gnabbar och bebisfällan
Allmänt 3 kommentarerFöreställ dig det här; du är en tjej som heter Victoria. Det är tidigt 2017 och du är inne på ditt sextonde år som marsvinsägare. Du har tre vuxna hannar hemma. Två stycken går fint ihop, den tredje har allvarligt skadat de andra två vid tidigare försök till introduktion och sitter ensam i en bur och har jättetråkigt. Du tror att du vet allt som finns att veta om marsvin och du är tragiskt omedveten om din egen okunnighet när du bestämmer dig för att kontakta ett gäng uppfödare för att få råd om din situation. Du har nämligen tänkt att det nog är bäst för din ensamme herre att kastreras och få en flickvän. Efter två marsvin med struma och en med hjärtsvikt tänker du att denna gången ska du köpa ett marsvin hos en "riktig" uppfödare så att du får en som inte dör vid 3 års ålder och krossar ditt hjärta.
Uppfödarna är väldigt hjälpsamma och du får många svar. Bland annat får du reda på att om du tar in en hona i lägenheten kommer de andra två att slå ihjäl varandra. Om du kastrerar hannen kommer han att dö på operationsbordet, det är jättefarligt. Alla propsar på att det bästa är att skaffa en bebishanne, det funkar i 99% av fallen. Du frågar uppfödarna om någon har en bebishanne som skulle kunna flytta till dig; det har dom allihop. "Wow!" tänker du eftersom du är korkad. "Vilken tur jag har!" Du väljer att hålla kontakten med en uppfödare som föder upp långhåriga marsvin för hon verkar trevligast och mest erfaren. Några dagar senare får du hem en 6 veckor gammal parvel som redan har rätt så ordentlig päls och är jättegullig. Jippi!
Introduktionen går...okej... Vuxne hannen väger 1,3 kg och den lille parveln har nyss nått 400 g. Men det var ju så det skulle vara? Det som rekommenderades? Du döper lillkillen till Madagascar, lyckligt ovetandes om hans otroliga defekter och handikapp och tårarna han kommer orsaka dig. Och vilken jävla situation du nyss försatt dig i.
Aaaaaw.
Som du kanske listat ut är detta inte ett hypotetiskt scenario. Det är naturligtvis jag som är Victoria, och nu hade jag fastnat i något som jag tänker kalla bebisfällan. Scrampen, som den vuxne hannen hette, och Madagascar visade sig vara en väldigt fin kombination. Scrampen var jättelycklig över att inte vara ensam mer, och mycket mer försiktig med bebisen än med de vuxna hannarna. (Förutom den... intensiva... introduktionen där jag vid ett tillfälle var rädd att lillen var död.) Ännu förstod jag inte att detta hade mer att göra med att Madagascar var ett väldigt sjukt litet marsvin, och inte att dynamiken var bra. För att jag ska må lite bättre fortsätter vi historien som om det är någon annan jag pratar om.
Det är sommaren 2017 och din älskade gamle 5-åring har förlorat kampen mot struman. Nu är ännu en vuxen hanne ensam, men denna gången vet du ju vad du ska göra; jakten på bebis nummer 2 har börjat! Denna gången väljer du att leta efter bebisar på en facebook-sida där man "omplacerar" marsvin. Det känns ju lite bättre än att bara gå och köpa någonstans. Du hittar snabbt en kvinna i Malmö som fått en kull på sex ungar där alla utom en var hannar. När du kommer dit upptäcker du förfärat att marsvinen lever i total misär. Burar staplade ovanpå burar med ensamma vuxna hannar som kvinnan tar kullar på då och då. Burarna ser ut som små skolådor. Honorna kan du inte se. Kvinnan tar dig till en liten bur med 10(!) marsvinsbebisar i.
- Alla dessa är hannar, jag undrar om jag kommer lyckas bli av med dom över huvud taget, säger kvinnan och suckar.
Du får panik. Hur ska du välja vem som ska få komma ur denna situationen? Vad menar kvinnan med "bli av med"? Är det verkligen så stor skillnad på 1 eller 2 bebisar? Det gick ju så bra sist med Madagascar.
- Är det okej om jag tar två? Jag kan inte välja, haha! Säger jag och försöker dölja mitt förakt.
- Absolut! Ta två så får du den andra för en hundring, svarar kvinnan.
Det visar sig att det är stor skillnad på 1 eller 2 bebisar. Särskilt om den vuxne hannen du tänkt para ihop dom med inte accepterar dom.
Aaaaaw!
Problemet med bebisar är att de inte är bebisar föralltid. De växer upp och blir vuxna hannar som
-->CHOCKERANDE<-- vill ha ett eget revir och egna flickvänner som de kan få bebisar med. Precis som i det vilda. Båda dessa två små söta bönor växte upp och blev de värsta alfa-hannar jag någonsin sett. Redan vid 8 veckors ålder började Yuki (ljusbrun) mopsa mot de vuxna hannarna, och tillslut vände mina oskyldiga små bebisar sina aggressioner mot varandra. Det spelade alltså ingen roll att de var bebisar, de vuxna hannarna tyckte inte om deras attityd. Det spelade inte heller någon roll att de växt upp tillsammans och alltid bott tillsammans - de tåler inte varandra idag.
Marsvinshannar vill instinktivt inte bo med andra hannar, det skulle bara innebära konkurrens om honor, revir, mat och rang. Vi tvingar dom att leva tillsammans, och ibland går det, men bevisligen långt ifrån alltid. Idag har jag sex hannar. Två stycken lever tillsammans, de andra fyra delar på en bur som tar upp halva mitt kök med galler mellan varandra. Jag har säkert byggt tio olika burar i olika storlek i olika rum bara i år för att försöka få dem att bilda harmoniska par. Jag har provat att låta dom gå helt fritt för att då kanske de inte bråkar. Men det är i deras natur, och ironiskt (och idiotiskt) nog har jag drastiskt försämrat våra odds att skapa par här hemma genom att ta in fler och fler hannar.
Man kan ju fråga sig då, varför en uppfödare inte vet detta? Varför det fortfarande sprids information om att det är farligt att kastrera. Varför det propsas på att hannar ska gå med hannar, och att man ska köpa bebisar. Det här är min teori;
1. Det fanns en tid då marsvin, precis som större djur, sövdes intravenöst. Det är inte så bra för marsvin, som har otroligt svårt att återhämta sig från narkos, att sövas så djupt. Resultatet var tyvärr att många inte vaknade upp efter operation. Idag är det väldigt få kliniker som är så oinformerade att de skulle söva marsvin med annat än gas. Vill man vara säker (och det vill man såklart) ska man vända sig till en klinik som specialiserar sig på exotiska smådjur.
2. Uppfödare vill INTE ha hannar. Dom är en biprodukt av avel. En hanne kan befrukta hundratals honor och producera tusentals ungar, men du behöver en hona för varje kull. Hannarna kräver mer utrymme än honor för att inte bli bråkiga jävlar, och de är dessutom svårare att sälja på grund av ryktet att de inte kan komma överens med varandra. Bebisfällan är det perfekta säljknepet för uppfödare som behöver göra sig av med bebishannar.
3. Diverse organisationer som faktiskt vill marsvinens bästa och försöker att samla upp alla dessa förkastade hannar blir totalt översvämmade av hemlösa hannar som dömts ut av föregående ägare som "bråkiga". Kastrering kostar 700-1500 kr och ett nytt marsvin kan hittas för så lite som 150 spänn på blocket. Ett enkelt val för någon som kanske saknar kunskap, eller som bara har marsvin för ungarnas skull. Därför försöker dessa organisationer desperat att kontra med att hannar visst kan gå ihop, bättre än honor, och att man till och med kan ha tre eller fyra tillsammans. De sätter ihop par som de tycker har störst sannolikhet att hålla sams och säljer dom som "bröder", "bondade" eller "bästa vänner".
Jag säger inte att marsvinshannar inte kan trivas ihop, det är det enda alternativet för min Madagascar, som är så sjuk att han inte kan opereras, och är i en mycket lycklig duo med Yuki som trots sin aggressiva framtoning egentligen vill ha någon att sova bredvid och äta med. Sålänge han får bestämma. Men OM Madagascar varit frisk, tror ni inte att han hade valt att stolt få spatsera bland sina flickor och puffa upp sig? Att få vara den flockledare han egentligen alltid var född att vara? Att aldrig behöva hävda sig och slåss för att han råkade gå för nära vid en smal passage? Det tror jag. Jag har en annan hanne som är för gammal för att opereras, och han ska få gå med Fatboy, som är väldigt mild. OM DET GÅR. De andra väntar på att få kastreras, och om jag kunde bygga 10 burar på tre månader för att mina hannar skulle få det "okej", kan jag fan bygga 10 till för att alla ska få det "perfekt". Kastrerade med sina flickor. Jag hoppas att denna pinsamma historia om mina brister som ägare kan hjälpa andra att få harmoni hemma. Ni och era djur förtjänar det bästa.
Yuki och Madagascar
/Vicky